Staden-som-aldrig-blir-klar
Skrev detta inlägg på tåget, har segat med att lägga upp. Flåt mig.
Det fina med X2000 är att det finns eluttag så jag slipper oroa mig för batteritid, eller random låsningar som min dator har gjort sig känd som i batteridrift. Jag 8kan, på rak arm, inte minnas när jag åkte X2000 sist, måste ha varit i våras nån gång. Så efter att ha härdats av Intercity-tåg och, vid ett tillfälle buss, så är det ordentligt skönt att åka tåg 439 mot Göteborg. Tyst avdelning och fönsterplats.
Jag har senaste 18 månaderna åkt fram och tillbaka mellan Uppsala och Göteborg och en sak som gjort det enkelt för mig har varit att jag aldrig riktigt känt att jag åker bort nånstans, det har alltid känts som jag varit på väg hem, eller iaf nånstans där jag känner mig hemma.
Helgen i Uppsala har varit intensiv. Anlände i Uppsala 19:18 i fredags kväll efter en tågresa i en vagn fylld med högljudda tanter som utnyttjade restiden till att grunda inför kvällens teaterföreställning. Förmodligen. Blev upphämtad utav Timmy, Adam och Erik strax därpå eftersom vi skulle genrepa inför lördagens spelning. Vi var klara runt tolvtiden, ordentligt möra var vi allihopa. Jag hade åkt tåg hela dagen och de hade suttit och mixat skivan hela veckan. Blev riktigt stolt över gossarna! Pappa kom förbi i repan också. Han hade med sig cheesecake, saft och kaffe (med mjölk i en petflaska, sockerbitar i en liten plastpåse och skedar så det skulle räcka i fall alla skulle ha).
Det var förmodligen sista gången jag var i den repan, tänkte inte på det förrän jag kommit hem. Skriver mer om det sen.
Efter att ha kollat in scenen vi skulle lira på och soundcheckat, vilket inkluderade en ilsken Adam eftersom trumsetet stod tokigt och hade bara en puka, så åkte vi hem till Timmy och hade workshop. Beskärde omslagen till skivan samtidigt som vi lyssnade på den. Jag är nöjd med skivan, låter lite skev på sina ställen men vi har gett den så mycket tid vi kunde och det är ju det som var tanken.
Våran loge var ett litet rum på övervåningen, som såg ut som ett dagis. Det låg leksaker överallt på övervåningen och även i vår loge. Det stod ett bord därinne med en påse chips, en flaska cola och en flaska vatten och en skål med godis, fast jag var för orolig av mig för att äta. Tryckte i mig lite pastasallad för sakens skull, man behöver mat liksom. Jag trodde inte jag skulle bli särskilt nervös, har inte hänt senaste gångerna, men nu kändes det. Blir så när jag står på scen, mitt undermedvetna hatar det och det läcker ur på väl valda platser. Mina händer till exempel, jag har grymt svårt att spela gitarr när jag står på scen. Men det funkar.
Vi spelade för mer folk än jag trodde och det blev inga pinsamheter, som dålig publik kan medföra, till exempel när vi slängde ut en skiva så var vi oroliga för att ingen skulle ta den, alternativt nån skulle ta den och kasta tillbaka som en frisbee och träffa nån i ögat. Ett av Adams stativ rasade under en låt men annars gick det bra.
Det var min sista spelning med Remorse, nu börjar deras jakt efter ny gitarrist. Vi, eller det blir väl tredje personsperspektiv utav Remorse framöver, träffade en kompis till Erik som skulle pröva att spela med dem.
Kvällen fortsatte hos Danne med fotboll. Inte särskilt kul, men det var lite skoj att hälften av folket där hade tippat på Spanien. Inte jag då. Så det blev jubel när spanjackerna gjorde mål. Hellre det än att böla liksom. Sedan stack jag och Danne ner på Etage och satt och snackade NOFX och allt möjligt i ett hörn medans Linus stod och avgudade en trubadur med atomiskt skägg som spelade. Träffade Tom där också, stack dit efteråt, han, jag och Danne och hade guytalk till fem på morgonen. Vaknade schlet och sen blev det hemfärd.
