In this diary

Ahhhh, alltså vissa jävla människor tror man ju inte ens finns förrän de står framför en och andas på en. Igår kom det ner en genomgod människa på jobbet och frågade om hon kunde få låna vår micro att värma sin mat (som hon döljde lite under armen men som uppenbarligen kom från McDonalds, den fula pappersmuggen i hennes hand avslöjade henne big time). Att gå till en resturang och fråga efter toalett har vi väl alla gjort, men fråga efter micro? Ändå gången det går för sig är väl om det är gäster som vill värma barnmat. Okej, så nu har vi kommit fram till att denna kvinna inte har en droppe skam i kroppen. För att toppa av det kläcker saken ur sig "jag jobbar för Rädda barnen". AAAAHHH.
Jag ville bara, jag verkligen VILLE, ha en lång utläggning om hur det inte spelar nån som helst roll att hon jobbar för en hjälporganisation, förmodligen är det bara ett jobb för henne ändå, och att hon kan lägga ner sitt Moder Teresa-bullshit och fråga sig om hon verkligen bidrar till en bättre värld genom att göra miljoner människor beroende av bistånd från västvärlden, utan att göra något åt infrastrukturen av landet. Okej, jag är inte så jävla insatt i det där men det går väl a little something like that, men jag är verkligen säker på att hon inte hade kunnat ge ett vettigare svar.

Well well, det är väl bara ett sånt där ögonblick man inte borde gjort nånting på. Fransmännen kallar det "spirit of the stairway", när man kommer på vad man skulle sagt när ögonblicket är förbi. Hon fick iaf till svar att micron var trasig, men ändå stod hon kvar som ett frågetecken i några minuter. Frågar hon mig om att bli medlem nån gång i Nordstan ska jag a) säga att jag är medlem i Amnesty och älskar varje minut av det eller b) säga att jag nyligen startat upp Rädda Inte Barnen och att jag anser att hon inte fyller någon poäng på vår jord.
Jävlar vad bitter jag blir av att inte skriva något bittert på länge. Som när man fyller en ballong med vatten men inte vet vart man ska sluta.

Jag är strax tillbaka, bitches.