Matvanor
Jag kanske inte kommer upp i 120 timmar i månaden, eller vad nu heltid innebär, men det sköna är att jag iaf slipper laga mat när jag kommer hem. Två fina måltider blev det idag, och kylskåpet känns en bit mer överflödigt. Vad hände egentligen? När jag bodde på Bitch Mountain var jag sjukt kreativ, gjorde linssoppor och grejer (kan varit så att jag slutade med det för att det är rätt vidrigt) när jag hade delat kök jag försökte spendera så lite tid som möjligt i. Nu när jag har eget kök har det blivit väldigt lite matlagning, med undantag för de fina marinerade quorn-filéerna och potatisgratängen. Nu sinar matkassan så då blir det inga såna eskapader på ett tag.
Nu blir det säsongs-avslutning av Lost, med thai-mix från Parrots och nån sorts björnbärs-dryck (björnbär! peppa!)
Nu blir det säsongs-avslutning av Lost, med thai-mix från Parrots och nån sorts björnbärs-dryck (björnbär! peppa!)
Kundtjänst-folk
Det är ju ändå rätt hilarious att behöva ringa Tele2-kundtjänst tre gånger i rad för att slutligen komma till en vettig människa som fattar vad man pratar om. Har uppdaterat mitt Player-abonemang så jag får 3000 fria sms per månad. De två första stolpskotten pratade i stil med "då är det Kompis du vill ha!". Nej, jag vill ha det som infesterar radio- och tv-vågorna med reklam där det tydligt säger "Player" och "3000 gratis sms". Person nummer tre fattade men tydligen inte tillräckligt eftersom jag blev vidareskickad till person #4. Hoppas detta betyder att historien fick ett lyckligt slut. Det återstår att se.
Och jag orkar inte gå in på min förra fastighetsskötare och min depositions-avgift på 5000 kr som jag tydligen kommer få svårt att få tillbaka. Det gör fan ont.
Veckans pepp-sak är att Skilda världar går på tv samtidigt som jag äter frukost. Familjen Toivonen och Bovallius, vad jag saknat er! Dock är det de senare avsnitten som jag aldrig kollade på, så det är inte riktigt så roligt.
Och jag orkar inte gå in på min förra fastighetsskötare och min depositions-avgift på 5000 kr som jag tydligen kommer få svårt att få tillbaka. Det gör fan ont.
Veckans pepp-sak är att Skilda världar går på tv samtidigt som jag äter frukost. Familjen Toivonen och Bovallius, vad jag saknat er! Dock är det de senare avsnitten som jag aldrig kollade på, så det är inte riktigt så roligt.
Vent
Ahhhh, alltså vissa jävla människor tror man ju inte ens finns förrän de står framför en och andas på en. Igår kom det ner en genomgod människa på jobbet och frågade om hon kunde få låna vår micro att värma sin mat (som hon döljde lite under armen men som uppenbarligen kom från McDonalds, den fula pappersmuggen i hennes hand avslöjade henne big time). Att gå till en resturang och fråga efter toalett har vi väl alla gjort, men fråga efter micro? Ändå gången det går för sig är väl om det är gäster som vill värma barnmat. Okej, så nu har vi kommit fram till att denna kvinna inte har en droppe skam i kroppen. För att toppa av det kläcker saken ur sig "jag jobbar för Rädda barnen". AAAAHHH.
Jag ville bara, jag verkligen VILLE, ha en lång utläggning om hur det inte spelar nån som helst roll att hon jobbar för en hjälporganisation, förmodligen är det bara ett jobb för henne ändå, och att hon kan lägga ner sitt Moder Teresa-bullshit och fråga sig om hon verkligen bidrar till en bättre värld genom att göra miljoner människor beroende av bistånd från västvärlden, utan att göra något åt infrastrukturen av landet. Okej, jag är inte så jävla insatt i det där men det går väl a little something like that, men jag är verkligen säker på att hon inte hade kunnat ge ett vettigare svar.
Well well, det är väl bara ett sånt där ögonblick man inte borde gjort nånting på. Fransmännen kallar det "spirit of the stairway", när man kommer på vad man skulle sagt när ögonblicket är förbi. Hon fick iaf till svar att micron var trasig, men ändå stod hon kvar som ett frågetecken i några minuter. Frågar hon mig om att bli medlem nån gång i Nordstan ska jag a) säga att jag är medlem i Amnesty och älskar varje minut av det eller b) säga att jag nyligen startat upp Rädda Inte Barnen och att jag anser att hon inte fyller någon poäng på vår jord.
Jävlar vad bitter jag blir av att inte skriva något bittert på länge. Som när man fyller en ballong med vatten men inte vet vart man ska sluta.
Jag är strax tillbaka, bitches.
Jag ville bara, jag verkligen VILLE, ha en lång utläggning om hur det inte spelar nån som helst roll att hon jobbar för en hjälporganisation, förmodligen är det bara ett jobb för henne ändå, och att hon kan lägga ner sitt Moder Teresa-bullshit och fråga sig om hon verkligen bidrar till en bättre värld genom att göra miljoner människor beroende av bistånd från västvärlden, utan att göra något åt infrastrukturen av landet. Okej, jag är inte så jävla insatt i det där men det går väl a little something like that, men jag är verkligen säker på att hon inte hade kunnat ge ett vettigare svar.
Well well, det är väl bara ett sånt där ögonblick man inte borde gjort nånting på. Fransmännen kallar det "spirit of the stairway", när man kommer på vad man skulle sagt när ögonblicket är förbi. Hon fick iaf till svar att micron var trasig, men ändå stod hon kvar som ett frågetecken i några minuter. Frågar hon mig om att bli medlem nån gång i Nordstan ska jag a) säga att jag är medlem i Amnesty och älskar varje minut av det eller b) säga att jag nyligen startat upp Rädda Inte Barnen och att jag anser att hon inte fyller någon poäng på vår jord.
Jävlar vad bitter jag blir av att inte skriva något bittert på länge. Som när man fyller en ballong med vatten men inte vet vart man ska sluta.
Jag är strax tillbaka, bitches.
Carpe Diem!
Så har det gått över två veckor sen förra bloggen, kan lite självgott ha dåligt samvete. Eller är det för narcissistiskt?
Slutar skolan imorn, och än så länge har jag inte en enda arbetsdag planerad. Förhoppningsvis får jag det, eller jag kommer med all säkerhet få. Men klart det känns lite carpe diem att inte direkt ha något planerat för resten av livet, om än för bara nån dag sådär. Jag SKULLE kunna glida iväg på en hitta-mig-själv-resa utan att behöva ställa in något obligatoriskt icke-nöje och lämna mina skulder i sticket. Men det gör jag inte. Jag vet vart jag finns, till den ytliga definitionen åtminstone.
Slutar skolan imorn, och än så länge har jag inte en enda arbetsdag planerad. Förhoppningsvis får jag det, eller jag kommer med all säkerhet få. Men klart det känns lite carpe diem att inte direkt ha något planerat för resten av livet, om än för bara nån dag sådär. Jag SKULLE kunna glida iväg på en hitta-mig-själv-resa utan att behöva ställa in något obligatoriskt icke-nöje och lämna mina skulder i sticket. Men det gör jag inte. Jag vet vart jag finns, till den ytliga definitionen åtminstone.
