In this diary

Sommaren stegar in mer och mer. Det är väl fullfjädrat nu eller hur är det? Lustigt hur man varje höst tänker tillbaka på förra hösten och alla dess kyliga dagar (tidig höst gillar jag) och får känslan att den aldrig försvann. Men när våren kommer blir man ett barn igen och tas tillbaka till sina glansdagar av varenda liten doft som hör våren och sommaren till. För övrigt tycker jag det är synd att vårens första dag tar uppmärksamheten ifrån vinterns sista.

Återhämtar mig för tillfället efter en tids förkylning, kombinerat med AFI-spelning är lika med vilobehov. Det har jag fått utlopp för, mitt överbelastade hälsenefäste mår bra nu och rösten börjar återkomma. Fast skadan är skedd, så att säga. Satt och lallade lite idag och kunde inte träffa en enda not kändes det som. Tänkte att jag bara var ouppvärmd och tog djupa andetag med magen och övade lite skalor med rösten, men det är fortfarande nåt som inte stämmer. Ger det en dag till, sen blir jag orolig. Nu sjunger jag bara lite i bakgrunden med bandet så det är ju ingen fara, ingen Idol-vinnare direkt heller. Men jag älskar att sjunga, så fort jag börjar så känns det i hela kroppen och armarna rycker och vill göra en massa olika gester (som förmodligen skulle se helt sjukt ut) och jag gissar på att jag gör alla möjliga miner med ansiktet (vart annars?), som jag bekant gör när jag spelar gitarr. På tal om gitarr, mitt sparkonto som jag kommer köpa en Peavey 5150-topp för ligger illa till, är grymt sugen på att köpa en reverb-pedal som nån säljer för 700:- istället för ca 1300:- som den kostar ny. Dumma ha-begär, min älskling kan hålla med. Skulle köpa läppglans åt henne på ebay idag, men missade att bjuda så det fick bli Tradera istället. Ska bli spännande och se hur det blir haha.

Spelning i Farsta på lördag också, lite sista minuten-grej, kommer bli kul. Vi behöver lite press, vi är så jävla slappa annars. Det är inte bra med 2 månaders förberedelse har jag erfarit, blir att man kör låtlistan igenom ett par gånger per repning och snackar lite om vad vi ska säga på scen och så. Nu känns det som att det blir lite mer naturligt. Den här gången hoppas jag att jag inte blir lika stel av att stå på scen. Jag har absolut inte scenskräck, men när jag står på scen så blir jag stel i fingrarna lite så det är aningen svårare att spela. Det man bestämmer sig för att göra/spela blir inte alltid som man tänkt sig. Men man utvecklas ju hela tiden. Jag älskar att spela live och vill göra det så mycket som möjligt.

Vi svenskar älskar verkligen att klaga på olika yrkespersoner. Dom där jävla Telia, vars bredband inte fungerar. Dom där jävla Vattenfall som inte bryr sig om smålänningar men unnar sig själva miljonbonusar eller helt enkelt den där jävla Fredrik Reinfeldt. Jag försöker vara så solidarisk som möjligt, är ett butiksbiträde seg med något eller inte kan svara på någon fråga ger jag inga onda blickar som de flesta brukar göra, vilket jag erfarit många gånger på jobbet. Men för tillfället har det runnit över i två kannor, skulle ta bussen ner på stan och hämta cykeln och tänkte ta bussen för ovanlighetens skull. När jag är 20 meter från bussen så åker den. Okej, tänkte jag, han kanske inte såg mig. Vår busshållplats är en ändhållplats så den kör runt i en rondell så jag sprang över på andra sidan och satte upp en hand. Busschauffören sitter och ser trött på livet ut och pekar på busshållplatsen. Jag skrek och huttade med näven mot den ivägkörande bussen (egentligen skrek jag inte, mimade bara), glad var jag inte! Okej, han ska inte behöva stanna och plocka upp mig, finns inget i hans arbetsbeskrivning som säger att han gjorde nåt fel. Men det jag blir så jävla arg på är att det ändå är ett jobb där man bemöter människor, och då ska man fan inte vara nån jävla robot som inte kan göra något annat än vad som är inprogrammerat i hans skalle. Och är jag så mycket mindre resenär bara för att jag står 10 meter ifrån busshållplatsen? Jag har absolut inget emot yrket, gillar busschaufförer som inte sitter och ser livströtta ut, dom hälsar jag på med ett leende. Jag tog en promenad istället och det ångrar jag inte en sekund, det var jättefint väder (om än lite molnigt). Gick en sväng på stan, hittade en Built to spill-skiva på Skivcentrum för 50 spänn.

Den andra kannan som runnit över är posten. Hittils har jag inte haft några problem alls, det har gått bra. Men nu har jag problem med två olika fall. Den ena är ett paket med saker för 650 kr som jag skickat iväg som paket (130 kr) som inte kommit fram, och det har gått två veckor. Blev upplyst om detta idag så har inte ringt och frågat hur det ligger till, för det ska vara registrerat och så eftersom det är paket. Det andra fallet är värre, det var ett paket med tv-spel jag sålt. Sen kontaktade köparen mig och undrade varför 3 spel saknades. Jag frågade om paketet såg öppnat eller skadat ut, och jag skrev också att jag enbart använt silvertejp. Fick svar att det inte fanns ett spår av silvertejp på paketet. Jag vet inte vad det finns att göra och jag vill verkligen inte bara anklaga nån för att ha öppnat och stulit det. Men det är ju verkligen inte kul. Eftersom jag säljer och köper mycket på internet är jag beroende av posten så jag tänker inte bojkotta eller så, så jag får väl blunda.

Idag har jag funderat på att göra en utförlig lista på mina tio favoritlåtar genom tiderna men det är verkligen inte lätt. De flesta nominerade är såna jag upptäckt inom de senaste fyra åren, och det känns inte som man kan säga "genom tiderna" då. Men å andra sidan så var min musiksmak ganska möglig fram tills jag var 15. Vet inte exakt vad som hände då, men helt plötsligt lyssnade jag på musik på ett helt annat sätt. Musiken fick en helt ny innebörd för mig, den talade till mig på en annan nivå. Jag började lära mig gitarr helt från grunden (nästan, gick några lektioner när jag var mindre) utan någon annans hjälp, skrev ut tabulaturen till Green Day's "Good Riddance" och började plinka tills det började låta någorlunda, och fick den där kicken av att spela något som låter bra. I samma anda började jag spela trummor. Jag, Tom, Danne och, vid några tillfällen, Jonas startade ett band som vi döpte först till Goliats näve, men fick sen kommentarer som "Goliat var ju för fan en jätte som fick spö av en liten skitunge" så vi bytte till F.O.G. (Fist of Goliath). Egentligen spelade vi inte så mycket, det blev några fragment ur olika The Clash-låtar, planer om Nirvana-covers och EN hel cover, Green Day's "Macy's Day Parade" som vi även spelade på en av skolans sista dagar inför halva skolan. Jag köpte ett trumset, fixade replokal i Skuttunge sportklubbs vinterstängda kafeteria och det blev ett par repningar med helt och hållet fruktansvärt ljud (Tom körde sin gitarr genom min farfars dragspelsförstärkare, slå det) utan sång och ens inriktning så vi la ner hösten 2002. På den tiden var In Flames och Sum 41 favoriterna och jag hittade ständigt ny musik, ett ha-begär jag inte känt på länge nu. Det gick ett och ett halvt år sen frågade Mini i klassen om jag ville spela bas i ett sidoprojekt med det glamorösa namnet "Assfuckers". Det var första gången jag kände på att spela i grupp (tidigare spelade jag mest själv och hoppades de andra hängde med) och det var rätt kul att bara jamma lite. Ett halvår senare frågade min kusin Timmy mig om jag ville börja spela med dom. Från början var det bas men sen gick det över till gitarr då vi hittade en stackars bassist som egentligen ville spela jazz (vilket han också lämnade oss för). Till en början körde jag på tidernas mest usla SG-kopia men som studentpresent fick jag ett presentkort på Musikbörsen till en gitarr och dagen efter åkte jag och Timmy in och det blev en LTD Viper-50 som var mig trogen i nästan två år. Har inte hjärta att sälja den, så det är min andra-gitarr och det är jag nöjd med! Det här blev en riktig roman det, haha.

Det är verkligen verkligen svårt att uppdatera en blogg regelbundet. Jag ville ju ha så jag skrev verkligen varje dag, var enda liten tanke och detalj om dagen så det blir som en tavla för varje dag jag kan gå tillbaka och läsa flera år framåt och få en perfekt bild av hur det var. Kanske diciplin det gäller? Det är där skon klämmer! Jag är verkligen ingen människa av diciplin känner jag ibland. Kanske hjälper att skriva här så ofta som möjligt?

Nåval, femte Englands-resan avklarad, det var kul. Landade vid 16:30, träffade Dan vid 18, gick runt lite, hamnade på filminspelningen av kommande storfilmen "Doomsday" och åt svinstark veggie burger, gick lite till, åkte tåg och gick jättelänge hem till Dan. Går runt i London på söndagen, köper lite skivor enligt lag, åker buss två och en halv timme till Portsmouth, kollar piratskepp, dricker Corona vid hamnen, få höjdskräck på glasgolv i högt hus, lämna hamn, gå jättelångt i tråkig miljö, The Ataris, dra till nåt mini Las Vegas vid hamnen och sitta på en brygga och titta ut mot Isle of Wight, åka 03:50-bussen, byta till Stansted-buss, heja på svenskar, flyga hem. Kortfattat = tråkigt, I know. Men det var verkligen mitt livs spelning, att få sin favoritlåt dedikerad till en av sitt favoritband är ju en 15-årings dröm, men det funkar fortfarande! Det var dessutom max 70 personer där, och jag har spelat på större scener än den på Wedgewood Rooms. Magiskt.

Igår satt jag och Jonas i flera timmar och gjorde techno i Reason, sjukt roligt när målet är att det ska låta så illa som möjligt och sen döpa det till Dj Kattklot. Och sen börja på videon till det! För 3-4 år sen hade vi såna projekt på gång hela tiden, rätt sjukt egentligen. Men jag gillar idéen att lägga ner så mycket tid på nåt sånt "speciellt", det vi gjorde för några år sedan är ovärderligt idag liksom, varför inte göra nåt som är ovärderligt om några år då? Tiden går så jävla fort, och det gjorde den igår också, helt plötsligt var klockan två och Jonas flickvän hade somnat med en kudde över huvudet så jag satte mig på cykeln och cyklade hem.