In this diary

Så gick det en vecka mellan inläggen igen. Har varit en vecka i byråkratins och Murphy's Lags järngrepp. CSN, alltså. Måste skicka in studieförsäkran, en lapp jag skulle få per post men som inte har kommit. Gick inte att få tag på den från skolans datorer eftersom jag måste vara inloggad med e-legitimation (vilket man kommer åt med hjälp av en liten fil som jag bara hade på min dator hemma), så det var bara att åka hem och skicka den filen till min mail men då funkar självklart inte CSN's inloggning. Och inte heller telefonsupporten. Allt för en lapp som skall skrivas under av rektorn på skolan som redan har skrivit på en sak för det aktuella ärendet tidigare. Vad ska man egentligen med två signaturer till? Nu har jag tjatat om detta nog alltså, känns som alla jag känner har fått höra min vrede, förlåt för det.

Men veckan har haft sina underbara ögonblick också som gör allt det där oväsentligt. så jag kan sitta och skriva om det med ett leende på läpparna. Imorn blir det fika och tatueringsstudioturné. Börjar bli dags!

Det som gäller idag är följande: hårspänne och "Playmate of the year" med Zebrahead. Båda två kanske kräver en förklaring? Men här gillar vi att fördunkla saker och gå vidare på listan!

Idag skrivs kontrakt på replokal i Sandarna, jag är så pepp så jag skulle behöva klämma sönder ett paket med juice och skrika. Det har dröjt för länge sen jag var aktiv i band och det kommer gå skit i början, lika bra att räkna med det fast man bara vill vara fem Fonzies som kan allt direkt.
Nu är vi bara två Fonzies så det är bara eeey x2 men bättre än att sitta och ey:a för sig själv. Det har jag gjort tillräckligt.

Och The Bouncing Souls är det bästa bandet jag glömt bort. "And his name is Lamar Vannoy oi! oi! oi!"

Idag satt jag och väntade på Magnus en timme på Pizza Hut (missförstånd) och kom på mycket saker att allmänt klura på. Av nån anledning började jag planera mitt liv, på ett sånt där härligt okonventionellt vis. Jag uteslöt de två stora variablerna i mitt liv, kärlek & musik. För de två sakerna är mer eller mindre det som kan styra mest och skicka iväg mig på avvägar och mix it up lite, det gillar vi. Men nu uteslöt jag sånt och bara körde. Åldrarna är sjukt ungefärliga.

22-24 år: Studentliv till tusen. Kan bli ett år senare, eller två, och hålla på i två eller tre år till. Jag kör fullt ut, nollningsrutiner och sånt, rökiga vinfyllesofier, sömnlöshet och halvvuxenstress. Någonting att blicka tillbaka på som de glada studentdagarna, när livet var enkelt på ett sånt sjukt krångligt sett. Streckläsning av kurslitteratur är ju sånt man inte kommer att blicka tillbaka över, förrutom i "en gång drack jag offentliga mängder kaffe för att plugga inför en tenta, satt uppe ett dygn"-sammanhang. Helt okej för mig!

25-27 år: Jobba okonventionella tider, natt ena dagen, dagtid andra dagen. Sjukt roterande schema, så där så jag upptäcker efter en hård dags arbete att jag jobbar natt nästa dagen, så det bara är att köra nattgibb tills morgonen, sova hela dagen, upp och jobba vid tio-tiden på kvällen. Kommer säkert hata den mot slutet men jag kan inte låta bli att bli sugen på det rent spontant. Redan nu märks kanske min kärlek till att vara vaken på nätterna och sova bort solljuset. Men sen när jag väl får solljus så är det ju det bästa som finns. Kanske inte den främsta motiveringen till det men lätt en av fördelarna. Sen att jag kommer se ut som en mörk fantom spelar inte så stor roll.

27-29: Sjuka jobb utomlands. Jag tar fan vad jag får, valet-parkering i New York, fiskrensare i Norge (nej förresten), tolk i Egyptien (kräver iofs inlärning av språk, men det är ju långt kvar), sekreterare i Berlin, nåt jobb i Japan som bara taniga vita män får, astronaut i Rymden, sälklubbare i Kanada (bekämpa systemet innifrån kanske). Jag vill ha så sjukt jävla CV man bara kan ha. Sen är det rätt hett att dra en anekdot från den där gången man jobbade som avsmakare av ev. förgiftad mat till nån adelsman i Uzbekistan.

30 år: Faller kanske i kategorin ovan fast det här är mer bestämt. Jag ska ta min Flying V ukulele (http://www.gitarhuset.no/ProductImages/UFV-1-PK_19_12_2006_15_44_40_149.jpg.jpg) och åka till London, Paris, Milano eller San Fransisco och springa fram och spela ballader för nyförälskade par på bryggorna och uteserveringar. Jag kommer inte tjäna nåt på det men det är lugnt för jag har sparat ihop för den här resan med föregående jobb. Det är mitt kall.

31-35 år: Här har jag ett sjysst konventionellt jobb, egen chef gärna, för någonting kreativt. Pengarna rullar in, arbetskamraterna är handvalda. Det kanske inte blir lika mycket jobb gjort som det borde för vi sitter mest och fikar och spelar Playstation 5 eller vad som nu är det nya svart på 2010-talet. Emellanåt sealar vi lite dealar och får kulorna att rulla in (business-jargong när den är som finast). Jag utvecklar en förmåga att reflektera över det mest vardagliga i livet och kan sitta och prata om det tills sanden runnit ur tidsglaset, jag utforskar nya territorier inom kultur för vid det laget är det nog dags att jag upptäcker lite nya band osv.

36-39 år: Någonstans här får jag en knäpp och ska finna mig själv, som den gamla visan säger. Destination sydvästra Sydamerika (Sydvästamerika?), bestiga Anderna och vandra tills ruinerna i Peru uppenbarar sig, och/eller Asien-köret med buddist-tempel och allt spirituellt. Kanske prövar lyckan i Himalaya (var tionde dör tydligen, känner nog för att spela rysk roulette Göran Kropp-style). Här kommer folk undra vart fan jag håller hus. Och jag kommer vara helnöjd med att hålla hus nånstans helt off the map. Är det aktuellt med månresor så kanske jag startar en skalbaggefarm i nån krater (Futurama-refferens). Och såklart innefattar allt på den här punkten själfrid genom rakat huvud och mönsterbaserade tatueringar, helst hackspettsformen.

40-47: Hålla onödigt hög profil, kommer nog ha det behovet då. År av isolering är boven i brottet. Rundar rätt rejält med åren för även på den här nivån av planering så är det fan svårt att tänka konkret på vad som händer när man närmar sig 50. Kanske är det i den här perioden jag skaffar hus (med svinstort torn), bil, husbil, båt, mc, dubbeldäckare, sånt där flygplan med överdrivet många vingar, ubåt och giraff. Jag ska helt enkelt bli en jävlig excentrisk man. Har ingen aning hur detta finansieras men drömmer man så drömmer man.

48-55: Livsnjutarfasen kanske man kan kalla det, här kör jag upptäcka världen på hederligt vis, njuta av hösten i Vermont, franska rivieran, safari, vinprovning och ett allmänt stort intresse för historia. Ett bar böcker kommer att skrivas och jag kommer hålla föreläsningar runtom i Sverige (som också kommer att finkammas för osynliga skatter).

57-65: Knäpp #2. Jag kör på något specialintresse dessa år, blir ett riktigt orginal och avviker helt från Svensson-livet (det har jag fått ur världen, säger jag). Skägget växer och ögonen blir stirriga och det sociala sköts av någon sorts side-kick som är med mig hela vägen.

66 år och framåt: Här blir jag en sån där snäll gubbe som känner alla i den lilla bygden jag bosätter mig i. Jag är aktiv inom alla aktiviteter som händer, jag klipper gräset på fotbollsplanen (som min älskade farfar) och påtar i trädgårn.

Sen behöver jag inget mer. Livet har varit långt och gett mig allt som man kan få under en livstid. Ska nog skriva ut detta i en checklist-format och se vad som händer. Det brukar ju vara "ligga med tre tjejer samtidigt"-stuket på såna men jag tycker det här är lite mer givande. Kan ju iofs leda till ett anti-klimax utom denna värld när jag hittar den efter 30 år på samma jobb jag hatar. Men då förtjänar jag fan den ångesten som kommer. In your face, Viktor 53 år!

Kris Roe, jag förlåter dig.

Har hamnat headfirst i en The Ataris-period sen jag såg en video där Kris spelar Blue Skies-skivan akustiskt i Anaheim. Du kanske är arrogant när det gäller att kränga saker till fansen för dyra pengar men det är förlåtet nu.

Med babysteps så städar jag rummet, ena dagen plockar jag upp något och lägger i ordning, en annan dag plockar jag upp nåt annat, nån dag framöver dammsuger jag och lite senare skurar jag det. Lite utspritt sådär. Så fort CSN tar tag i saker och/eller mitt PayPal-konto är back on track (nån idiot har försökt logga in så nu måste jag faxa ID-handlingar för att bevisa att jag är jag) så kommer jag få en garderob äntligen. Och nån sorts ljudisolering, det behövs. Tunna väggar gynnar ingen, någonsin.

Just nu är jag sådär lycklig man bara kan bli av småsaker som irriterat en som man överkommit. Jag lyckades nämligen få igång torktumlaren idag! Sån jävla vuxen glädje men det bjuder jag på. Inget mer hänga blöta kläder på tork överallt i rummet, jag lyckades få igång den! Det är så att den är lite speciell och har ingen text vid knapparna eller några sorts instruktioner, förrutom svårtolkade symboler ala runskrifter så det är ett lotteri varje gång man vill få sin tvätt torr. Idag lyckades jag lista ut kombinationen av rattar och knappar men tyvärr kommer jag inte ihåg hur jag gjorde, så snart står jag väl där och svär igen. Så är det att vara vuxen gissar jag på.

En grej jag alltid gillat är att göra mixtapes till någon. Precis som Rob i High Fidelity ser jag en sorts konst i det, utan att få det att låta pretto. Man får göra lite observationer på personen och kolla upp vad han/hon lyssnar på och skulle kunna tänkas gilla. Men det gäller också att ha ett inviduellt tema på det, det får inte bli för spritt, med en lugn låt bredvid en ösig låt, det måste flöda framåt i jämn takt, kanske med några peakar på valda platser.
Fast jag kan inte helt utan anledning tvinga på folk musik, så att säga. Det går bara inte. Personen måste bett om det på något sätt för att jag ska dra mig för att ge musik. Känns så påtvingat annars, utgår ifrån hur jag själv är i den situationen. Jag är dålig på att lyssna på sånt folk kollar på, tyvärr.

Tänkte börja med att göra några egna mixtapes för personligt bruk, som det brukar kallas. Så jag kan bruka dessa när det passar. Men det går inte att börja göra ett mixtape utan nån sorts kategorisering, och det görs bäst genom att komma på titeln först. Titeln är viktig alltså, så gimme all you got nu! Och inga i stil med "lugna", "ösiga" eller "party!", lite mer färg än så behövs för att få idéer. Tänk nåt i stil med "Soundtrack till en fallande hiss". Kommer på en hel del låtar till den faktiskt. Inspireras och låta inspireras!

Folk som jämt tjatar om vad de har rätt till och vad andra är skyldiga att göra för dem. Suck.
Aldrig kommer tanken att med rättigheter kommer skyldigheter. Det är lika bra att vänja sig att ta tag i egna saker direkt i många fall, säger jag. Chansen är stor att man tackar sig själv för det vid ett senare tillfälle.
Läste en lång diskussion om en kille som fått sparken eftersom han färgat sitt hår skrikrött (trots att han visste att chefen ville att de anställda skulle se "respektabla" ut pga kundkontakt osv) och sedan gått till pressen och klagat. Han var hävdade sin rätt att få se ut som han vill osv. Klart, det tycker jag också men då får man väl också ha rätten att anställa vilka man vill. Eller?
Frihet kommer från båda hållen, världen blir inte lättare bara för att man släpper på slipsen lite. Hyckleri, alltså. 

Så fort jag tänker säga något ont och cyniskt om kvällspressen så blir jag synsk istället och kommer på att jag kommer att få höra "tittat lite för mycket på Magnus Betnér" och då håller jag ranten inom mig istället. Kunde inte låta bli att ladda upp lite rantighet när jag gick förbi pressbyrån för några dagar sen, löpet på Aftonbladet/Expressen hade inga nyheter i stor, tjock text utan bara "Värdelös film på köpet" och "Så sms:ar du gratis på internet" (detta var samma tidning, alltså). Så det stod verkligen "idag har det inte hänt nåt men det betyder inte att du kan slippa köpa mig idag!". Jag kommer att tänka på en gammal god Kalle Ankas Pocket-historia som handlade om hur farbror Joakim och Von Pluring hade varsin dagstidning och det blev såklart ett vendetta då de började med bifogade tidningar, pussel, modellflygplan, you name it. Sen startade Kalle och Knase sin egen tidning som gjorde succé eftersom Joakim och Von Pluring, ironiskt nog, glömt bort att ha med nyheter i sina tidningar, något som Kalle och Knase hade. Kalle Ankas Pocket är the shit.

Det här med att januari är en fattig månad är ganska officiellt, va? Mina kassor sinar. Kommer hem till Göteborg och möts av räkningar (oplanerade sådana), lär mig aldrig att förvänta mig såna saker. Har lite pengar inkommandes dock så jag överlever. Vill ha en extra inkomst, blir nog dags för extrajobb snart. Men när det gäller det så finns risken att det är all-talk, det lockar inte särskilt mycket just nu. Det är skönt att inte ha just det ansvaret, jag rider fortfarande lite på den där vågen av frihet sen jag började plugga. Och att söka jobb suger ju faktiskt, det är ganska så officiellt. Och sen så vill jag avsluta med en känga till SJ som förpestat min dag genom att vara två timmar sena (en timme sen försening och en timmes längre restid pga nåt strul).