Terapi
Detta blogg-inlägg hjälper mig.
Jag håller mina fingrar sysselsatta och får något annat att tänka på än abstinensen som sakta stiger inom mig. Slutsnusat är det nu, vet inte hur många gånger jag slutat. Eller jo, det vet jag. 4. En av dessa gånger lyckades jag och höll upp i nästan ett år. Det är personligt rekord. Annars har det varit mer eller mindre snus varje dag sedan 2001. I början sparade jag alla tomma dosor i en gigantisk kasse. En dag hade mamma räknat alla dessa och gav mig en chockande siffra på hur mycket det hade kostat. Tror det var 500 kr eller något i den magnituden, detta var ju på den tiden snus kostade 20 kr dosan. Jag köper iofs stundtals snus för 15 kr dosan på Vårväderstorget, men det är äckligt och de dagarna är förbi.
Kom på att jag har många SNUS-MINNEN. Kan inte komma på ett annat sammanhang den ord-kombinationen använts. Jag tror jag claimar det som mitt eget. Iaf, under min snus-karriärs (claimar det också) gryning så var det en utmaning att skaffa snuset, jag hade inga äldre kompisar eller syskon som kunde köpa ut så det var upp till en själv. Det fanns en del affärer i Uppsala som sålde ut (Kungslivs, åh Kungslivs. Det finns inte kvar längre.) och det hände flera gånger att man åkte in till Uppsala enbart i syfte att skaffa en dosa snus (en halvtimme med buss, en trevlig extra kostnad att addera på det totala priset per dosa) och besöka dessa butiker som kändes som svarta marknaden för en tanig 14-åring. Det var alltid lite roulette över det hela, det händer flera gånger att man åkte hem tomhänt. Detta är nog det fånigaste men en gång stack jag från skolan efter bara en lektion, LÅNADE en cykel (OBS: jag ställde faktiskt tillbaka den, var inte så ghetto att jag stal cyklar), cyklade hem (5 km, ofta motvind), letade efter mynt på mitt rum som skulle räcka till en dosa, och tog sedan en av de få bussar som gick in till Uppsala under dagtid och åkte in. Och fick ett nej. Vad gjorde jag då? Jag kunde ju inte åka hem tomhänt efter allt detta? Det bara hände, men dosan jag försökte köpa smet ner i min mössa jag höll i handen.
Jag skänker härmed en bitch-slap till Viktor 2001, vad fan tänkte du med? Du var ju inte ens beroende (fast du kanske trodde det). Skulle jag kunna resa tillbaka i tiden skulle jag tjallat och satt dit dig, ditt kräk! Äsch, jag är nog bara grinig för att jag sonar för dina brott nu, åtta år senare.
Jag håller mina fingrar sysselsatta och får något annat att tänka på än abstinensen som sakta stiger inom mig. Slutsnusat är det nu, vet inte hur många gånger jag slutat. Eller jo, det vet jag. 4. En av dessa gånger lyckades jag och höll upp i nästan ett år. Det är personligt rekord. Annars har det varit mer eller mindre snus varje dag sedan 2001. I början sparade jag alla tomma dosor i en gigantisk kasse. En dag hade mamma räknat alla dessa och gav mig en chockande siffra på hur mycket det hade kostat. Tror det var 500 kr eller något i den magnituden, detta var ju på den tiden snus kostade 20 kr dosan. Jag köper iofs stundtals snus för 15 kr dosan på Vårväderstorget, men det är äckligt och de dagarna är förbi.
Kom på att jag har många SNUS-MINNEN. Kan inte komma på ett annat sammanhang den ord-kombinationen använts. Jag tror jag claimar det som mitt eget. Iaf, under min snus-karriärs (claimar det också) gryning så var det en utmaning att skaffa snuset, jag hade inga äldre kompisar eller syskon som kunde köpa ut så det var upp till en själv. Det fanns en del affärer i Uppsala som sålde ut (Kungslivs, åh Kungslivs. Det finns inte kvar längre.) och det hände flera gånger att man åkte in till Uppsala enbart i syfte att skaffa en dosa snus (en halvtimme med buss, en trevlig extra kostnad att addera på det totala priset per dosa) och besöka dessa butiker som kändes som svarta marknaden för en tanig 14-åring. Det var alltid lite roulette över det hela, det händer flera gånger att man åkte hem tomhänt. Detta är nog det fånigaste men en gång stack jag från skolan efter bara en lektion, LÅNADE en cykel (OBS: jag ställde faktiskt tillbaka den, var inte så ghetto att jag stal cyklar), cyklade hem (5 km, ofta motvind), letade efter mynt på mitt rum som skulle räcka till en dosa, och tog sedan en av de få bussar som gick in till Uppsala under dagtid och åkte in. Och fick ett nej. Vad gjorde jag då? Jag kunde ju inte åka hem tomhänt efter allt detta? Det bara hände, men dosan jag försökte köpa smet ner i min mössa jag höll i handen.
Jag skänker härmed en bitch-slap till Viktor 2001, vad fan tänkte du med? Du var ju inte ens beroende (fast du kanske trodde det). Skulle jag kunna resa tillbaka i tiden skulle jag tjallat och satt dit dig, ditt kräk! Äsch, jag är nog bara grinig för att jag sonar för dina brott nu, åtta år senare.
Kommentarer
Postat av: elina
haha, du var så jäkla badass! har alltid trott att jag var lite tuffare än dig när jag var yngre, men så var icke fallet. men så såg jag ju ut som 18 när jag var 13 och kunde alltid köpa cigaretter utan problem.. (reginas livs, finns fortfarande kvar!) men snatta har jag aldrig gjort, fyfy. lycka till, jag tycker du ska börja typ.. knyppla?
Trackback
